...tog jag cykeln och kameran och åkte ut på en liten tur i omgivningarna. Älskar hösten och dess färger, särskilt dessa dagar när solen skiner och det ligger ett slags distäcke över åkrar och ängar, färgerna lyser så klart att det är svårt att återge det i bild.. och naturen känns nästan magisk..
Som ni märkt har det varit stiltje här under en tid, en ganska lång tid egentligen, även om det varit upp och ner. Jag har hamnat i en dal, och nu har jag bestämt mig för att läka ordentligt och göra en förändring med mig själv. Jag blev sjukskriven i början av september, då kroppen sade ifrån. Precis som förra gången har detta smugit sig på under lång tid, men jag har ignorerat och skyllt på andra saker i livet. Men när det sade stopp, sade det stopp ordentligt. Jag har fått bra hjälp från läkare, psykologer, och arbetsterapeut, och jobbat otroligt mycket med mig själv. Äntligen har jag lyckats sätta ord på problemen för min omgivning och det känns som de börjar förstå. Min man och mina föräldrar har varit förstående, och jag har lärt mig att säga nej och förklara varför ibland när de ifrågasatt. Jag har samtidigt läst en bok som jag kan rekommendera till alla, "lär dig leva- mindre stress, mer närvaro" av Susan och Mats Billmark. Jag har också gått en kurs i stresshantering genom vårdcentralen, och försöker lära mig att tänka lite mer på mina behov, lyssna på kroppen och ta tid till vila.
Det här verkar vara ett stort tabu i vårt samhälle, att prata om det psykiska välmåendet. Ingen har problem att fråga hur man mår om det handlar om något fysiskt, ett brutet ben eller ett magsår.. men när ordet "depression" och "gå in i väggen" börjar dyka upp, ja då flyr en del, blickarna vänds bort och tystnaden är märkbart hård och kall. Oförstående. "Men vad är det då?" "Det blir nog bättre ska du se" "ja men så är det nog för alla" "Ja men så är det för mig också" "Du borde vara full av energi efter alla resor och utflykter ni gjort" är kommentarer jag fått när jag försökt förklara. Det är svårt att få dem att förstå. Och jag orkar inte ens försöka längre. Jag bryr mig inte om vad människor tycker och tänker, bara jag och mina närmaste vet hur det egentligen är. Och de finns där ändå. huvudsaken är att jag tar mig ur det här, och att vi gör det som känns bra för oss, i vår familj.
Orsakerna som gjort att jag mår som jag gör idag är bl.a.;
Dålig självkänsla, har tyckt att jag är värdelös. Det har känts som om ingen värdesätter det jag gör eller den jag är. Eftersom jag inte har älskat mig själv, har jag aldrig trott att någon annan kunnat tycka om mig.
Tagit hand om alla andra, mer än mig själv, ända sen jag varit liten
Presterat, försökt göra allting så bra som möjligt för att få bekräftelse
Haft höga krav på mig själv
Haft svårt att sätta gränser och säga nej till andra
Tagit åt mig för mycket själv, alltid med ett leende på läpparna, "det fixar jag". Duktiga och glada Anna hon gör allt för att ta hand om andra och säger aldrig nej.
Brytt mig väldigt mycket om andra människor, ställt upp, lyssnat, hört av mig när någon haft det tufft. Satt mig själv åt sidan.
Engagerat mig väldigt mycket över vad andra människor gjort, orättvisor, även om det inte drabbat mig personligen.
Tagit saker väldigt personligt som människor gjort mot mig
Ältat, gått och skällt på dessa människor i huvudet
Stressat, haft en inre stress länge, och den yttre stressen på tex jobbet har gjort att jag kollapsat när jag kommit hem
Varit orolig, främst för att saker ska hända mina barn och min man.
Men också alla yttre krav man ställs inför, alla sociala medier, tidningar och tv visar ständigt hur du ska göra för att bli ännu lite bättre. Alla saker som är farliga för dig och dina barn, saker du borde se upp med, tex mat (banan, vindruvor, ananas, rån, gluten, kött, fisk,margarin osv osv.), plast och kemikalier, strålning, ögonskador vid ipad-tittande. Du ska vara snygg, smal. Träna och äta rätt, men ändå vara naturlig. Du ska aktivera barnen och vara ute två timmar per dag minst, samtidigt som du ska städa och göra fint medan den ekologiska maten står på spisen och puttrar, äppelmoset ska fyllas upp i burkar och trädgården ska krattas och fixas. Du och din partner får inte tappa bort varandra. Huset ska renoveras.
Jag brinner för jämställdhet och rättvisa.
Det var en lång text ni fick läsa nu. Och ni förstår att jag har mycket att jobba med. och mycket att läka. Men jag kan säga att jag går åt rätt håll. Äntligen. Kan jag få börja leva.
Kram Anna
